förut idag fick jag såhär äckligt mycket spring i benen. Det kändes som att jag skulle kunna springa huuuuur långt som helst, alltså på riktigt. I varje fall kom min mamma med den fantastiska idén att jag kunde ta med Pepsi (vår hund)? Jag gillar inte att ha med hunden när man springer, speciellt inte om man måste ha henne kopplad för då drar hon så stört mycket, och det tar på mina krafter. Ja, jag vet att det inte gör så mycket att det tar på krafterna eftersom jag nyss skrev att jag hade superenergin men det drar ner på peppnivån typ. I varje fall uteslöt jag slingan direkt eftersom där är det människor hela tiden och hunden måste vara kopplad, för er som missade det så lyckades min mamma övertyga mig. Dessutom började hon prata väldigt positivt om Uvö, hon förklarade att hon själv brukade springa där med hunden lös och ja, det tog kanske en halv timme om man sprang längs kanten.

Sagt och gjort bär jag mig av med hunden i koppel till den utvalda joggingturen på Uvö. Hinner bara gå iland så ser jag hur en hund kommer gående bakom mig. Jag biter ihop och börjar jogga ifrån den andra hundägaren, tänker att jag lätt skulle kunna släppa Pepsi sen. Kommer en bit, lossar på kopplet och hon springer lyckligt fram längs stigen. Plötsligt bryts stämningen av att jag hör ett hundskall lite längre bort. Där står en stor, mörk shäfer look a like och skäller högt samtidigt som den blänger mot oss. Jag kopplar Pepsi igen, hör hur en ensam hundägare någonstans inne i skogen visslar förtvivlat efter sin skällande hun och jag står där helt stilla och bara väntar. Jag var faktiskt rädd. Men tillslut kommer hon fram, hon ser lite rädd ut och kopplar snabbt sin hund och skyndar i förväg längs stigen.

Det var min jogginrunda det, en timme på en ö med en kopplad hund som drar sönder min arm. Men vem ska klaga egentligen? All min energi tog ju faktiskt slut.